Här i bloggen är det tyst. Det betyder dock inte att det är särskilt lugnt i utanför.
Den där "ögonflussen" i början av april visade sig vara vattkoppor (eller vattenkoppar, som Bellan kallade dem). B hade vattkoppor högt och lågt, men hon slog inte mig i antalet jag hade som liten. Den första koppan hittade jag på hennes ena tumme, sen en på axeln...och så femton stycken på snippan. Sen blev de fler och fler över hela kroppen. I ansiktet syns flera märken och jag hoppas att i alla fall några försvinner med åren. Som tur var kom vattkopporna vid påsk och vi var lediga både J o jag och kunde turas om att trösta B när det var som värst. Vi utrustade oss med Poxclin, xylocainsalva och potatismjöl. Poxclinet gjorde varken till eller från, xyolcainet använde vi till snippan (tyvärr sved det innan det han verka, men när det väl gått över var det toppen) och potatismjölet var Bs favorit. Vi hade potatismjöl överallt!
Själv lyckades jag i samma veva ha en allt för närgången dejt med stavmixern. Jag skyller allt på sömnbrist och dunderförkylning. Jag skulle göra fikonbollar, smeten blev lite stabbig och jag skulle pilla loss runt bladet...normalt gör jag det med en kniv och drar ur kontakten. Den här gången gjorde jag det med pekfingret och kontakten i. Ni kan väl gissa själva slutet? Som tur var blev bara nageln skadad och den håller på att växa tillbaka, men det var blodbad i köket och jag trodde hela fingertoppen lossat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar