Jag börjar känna mig lite vuxen!
Inte nog med att jag är mamma, nu har vi ordnat med tvättmaskin. Jag hoppas den kommer snart för jag är fasligt trött på att börja varje tvättpass i vår tvättstuga med att städa maskinerna!
Ytterligare en sak som gör att jag känner mig lite vuxen är att vår bil ska servas. Jag tror starkt på att det bara är vuxna som servar sina bilar! =D
Lilypie Fourth Birthday tickers
tisdag 30 december 2008
Den vilda jakten..
..på badbaljan.
Bellan har hittills badat i det mesta förutom en badbalja. Premiärdoppet gjordes tillsammans med J i badkaret. Skruttan verkade gilla att bada, men det dröjer nog innan hon får bada med sin far igen..hon släppte av ett rejält lass med babypoo rakt ner i badvattnet!
Sedan dess har hon badat i diskbaljan, med mig och senast hamnade hon i handfatet på övervåningens toalett. Det sistnämnda "badet" var dock mer av en avsköljning av de nedre regionerna och upp på magen..Bellans mor, jag, hade nämligen ätit lite för mycket pepparkakor vilket gjorde att en liten tjejs mage satte fart rejält. J och jag var nog mer brydda av fenomenet än vad Bellan var.
Åter till badbaljejakten. Systeryster och jag tog en sväng till IKEA nu ikväll. Hon skulle ha flyttkartonger och mitt huvudmål var en badbalja. Enligt IKEAS hemsida skulle det finnas ca 25st badbaljor här i Örebro. Väl framme vid barnavdelningen gapade platsen för badbaljorna tom och ingen fanns det att fråga om de där 25! Mycket irriterande! Det är inte ofta vi har vägarna förbi IKEA och det känns lite omotiverat att åka dit bara för en badbalja, men men det är smällar man får ta.
Trippen till IKEA var dock inte helt förjäves, jag fick med mig mycket fint hem: 10st vita plastgalgar (vem äter galgar här hemma egentligen? Är det möjligtvis den lilla vita katten?), en "hylla" till badrummet att ha schampo, tvål och duschkräm på, en ram till Js ena födelsedagspresent, 2st 15w päronlampor (var av en visade sig vara trasig!) och en liten söt bordslampa i vitt, frostat glas som ska få stå i vårt sovrumsfönster när adventsstaketiden är förbi.
Dags att amma Bellan!
Bellan har hittills badat i det mesta förutom en badbalja. Premiärdoppet gjordes tillsammans med J i badkaret. Skruttan verkade gilla att bada, men det dröjer nog innan hon får bada med sin far igen..hon släppte av ett rejält lass med babypoo rakt ner i badvattnet!
Sedan dess har hon badat i diskbaljan, med mig och senast hamnade hon i handfatet på övervåningens toalett. Det sistnämnda "badet" var dock mer av en avsköljning av de nedre regionerna och upp på magen..Bellans mor, jag, hade nämligen ätit lite för mycket pepparkakor vilket gjorde att en liten tjejs mage satte fart rejält. J och jag var nog mer brydda av fenomenet än vad Bellan var.
Åter till badbaljejakten. Systeryster och jag tog en sväng till IKEA nu ikväll. Hon skulle ha flyttkartonger och mitt huvudmål var en badbalja. Enligt IKEAS hemsida skulle det finnas ca 25st badbaljor här i Örebro. Väl framme vid barnavdelningen gapade platsen för badbaljorna tom och ingen fanns det att fråga om de där 25! Mycket irriterande! Det är inte ofta vi har vägarna förbi IKEA och det känns lite omotiverat att åka dit bara för en badbalja, men men det är smällar man får ta.
Trippen till IKEA var dock inte helt förjäves, jag fick med mig mycket fint hem: 10st vita plastgalgar (vem äter galgar här hemma egentligen? Är det möjligtvis den lilla vita katten?), en "hylla" till badrummet att ha schampo, tvål och duschkräm på, en ram till Js ena födelsedagspresent, 2st 15w päronlampor (var av en visade sig vara trasig!) och en liten söt bordslampa i vitt, frostat glas som ska få stå i vårt sovrumsfönster när adventsstaketiden är förbi.
Dags att amma Bellan!
måndag 29 december 2008
Fantastiskt
Här om dagen satt jag och läste i en bok som handlar om barnets första år. Då slog det mig att jössös vad Isabelle ska hinna med under ett år! Hur ska J & jag (och alla runt omkring oss) hinna med i hennes takt?
Det ska börjas äta "vanlig" mat, lära sig sitta, krypa, gå, rulla runt och så vidare...jag blev lite matt :) Sen kom jag ihåg att allt inte ska avverkas under en dag eller ens under samma vecka eller månad. En sak i taget förhoppningsvis!
Jag helammar och Bellan växer bra. Vid senaste besöket hos BVC var hon 57cm lång och vägde 5480g, det är annat än de 47cm och 3275g hon vägde när hon kom till världen! Nu är skruttan dock inne i en tillväxtperiod och vill helst sitta fast vid mitt bröst dygnet runt *pust* Det tog ett tag innan vi hängde med där..hon var otröstelig och en helt annan bebis i några dagar tills det gick upp ett ljus (faktiskt med hjälp av ovannämnda bok) om vad som var i görningen. Bebisar har en tillväxtperiod någon gång mellan vecka sex och åtta och då känner inte föräldrarna igen det lilla livet! Precis så var det! Nu har vi vant oss...men det tog några dagar!
Något nytt Bellan har börjat med är att stå i knät på oss. Hon skjuter ifrån med benen och vi håller henne uppe under armarna och stöttar hennes kropp, hon är inte riktigt stabil ännu. Många söta leenden har vi fått från henne genom att hjälpa henne stå och helst ska vi tjoa när hon klarat det, då ler hon som störst. Älskade unge!
söndag 28 december 2008
Namnen
Elise Isabelle Maria heter hon, vårt underverk. Isabelle har hon fått efter Js farmor.
Elise kommer från min farfar, nu hette han inte "Elise", utan Elis. Jag har alltid älskat det namnet. Runt två års ålder fick jag ett gosedjur, en björn som jag stolt döpte till "Elis Rösta June" efter farfar..Elis var det enda av namnen jag fick rätt!
Eftersom Bellan föddes på Alla helgons afton uppstod tanken att hennes tredje namn skulle komma sig av ett helgon. Birgitta valde vi bort fortare än fort, det kändes inte riktigt som om det passade Bellan. Elisabet heter jag och därför kändes det inte riktigt rätt heller. Några dagar senare kom vi på det, Maria! Det kändes bra och passade fint med de andra namnen. Även Bellans moster tyckte att det var ett ypperligt bra val av namn eftersom hon själv heter det i andra namn :)
J och jag är gifta, men eftersom ingen av oss vill skiljas från vårat eget efternamn heter vi helt sonika olika saker. Bellan däremot har fått båda våras efternamn, det kändes mest rättvist.
Elise kommer från min farfar, nu hette han inte "Elise", utan Elis. Jag har alltid älskat det namnet. Runt två års ålder fick jag ett gosedjur, en björn som jag stolt döpte till "Elis Rösta June" efter farfar..Elis var det enda av namnen jag fick rätt!
Eftersom Bellan föddes på Alla helgons afton uppstod tanken att hennes tredje namn skulle komma sig av ett helgon. Birgitta valde vi bort fortare än fort, det kändes inte riktigt som om det passade Bellan. Elisabet heter jag och därför kändes det inte riktigt rätt heller. Några dagar senare kom vi på det, Maria! Det kändes bra och passade fint med de andra namnen. Även Bellans moster tyckte att det var ett ypperligt bra val av namn eftersom hon själv heter det i andra namn :)
J och jag är gifta, men eftersom ingen av oss vill skiljas från vårat eget efternamn heter vi helt sonika olika saker. Bellan däremot har fått båda våras efternamn, det kändes mest rättvist.
Fortsättningen
Min förlossningsberättelse
På lördagen, 1:a november, gjorde vi upp planer med våra syskon om indisk middag på kvällen. Jag funderade på att ta en sväng upp på stan för att spana på skor, men beslöt mig av någon anledning att skjuta upp det hela. Vid 13:00 får jag lite molvärk när jag sitter vid datorn, sen knakar det till och jag känner hur något brister. Plötsligt är det vatten överallt! Den här gången är det ingen tvekan, vattnet har gått! Jag ringer förlossningen och förklarar läget och barnmorskan ber oss komma in. Vi äter lunch, tar med oss förlossningsväskan och sätter oss i bilen. Det känns som om det rinner floder ur mig och vanliga bindor stoppar inget alls.
Väl framme vid sjukhuset tror vi stenhårt att vi kommer få åka hem igen och vänta på värkar. BB-väskan får stanna kvar i bilen och vi går upp mot förlossningen. Jag börjar få lite molvärkar, men inget regelbundet. Då är klockan runt 14.
På förlossningen blir vi visade till en sal, jag får visa min binda och vi blir tilldelade barnmorskan Leena. Vi är där för bedömning - åka hem eller stanna. Blodtryck, puls och temp tas. Helt plötsligt har jag värkar. Jag lutar mig mot sängbordet och vaggar med höfterna, kan inte sitta still. CTG tas när jag sitter i sängen, det är jobbigt. Det talas om gåbord och pilatesboll. Jag säger till maken att vi inte ska ha flera barn.
15:30 känner Leena efter om jag är öppen. Det är jag, 5cm och medan hon känner öppnar jag mig ytterligare 1cm. Jag sitter i sängen och maken masserar mina fötter, Leena lämnar oss en stund.
När Leena kommer tillbaka in i rummet ber jag om smärtlindring och hon frågar vad jag vill ha; lustgas eller något starkare på en gång. Jag ber om något starkare på en gång! Eftersom det kan ta ett tag för narkosläkaren att komma och jag dessutom måste få en infart och dropp frågar Leena om jag vill testa lustgas under tiden. Jag tackar med glädje ja, tänk om det hjälper och jag får lite mindre ont!
Nu kommer barnmorskestudenten Sofia och hjälper till. Mycket rar tjej i min ålder. Jag tycker om hennes bruna hår.
Nu har jag 7 värkar på 10 minuter. Vad sjutton hände med de där 4-5st på 10 minuter? Det var ju då det var dags att ringa förlossningen! Leena låter lite orolig när hon konstarerar detta, jag orkar inte riktigt fundera på varför.
Jag får lustgasen och andas enligt instruktion, balongen på slangen ska röra sig, då vet man att det fungerar. Under en värk kvider jag till Leena att det inte fungerar, men hon lugnar mig med att jag måste andas genom hela värken. Jag andas, helt fokuserad på att bara andas - jag har inte tid att känna det onda.
Leena letar vener att sätta infarten i. Jag har dåligt med sånna i händerna, de är små och jag är dessutom iskall. Det är inte första gången infarter har varit svåra att sätta eftersom jag oftar är kall perifert. Hon lyckas äntligen hitta en ven, ganska nära leden dock och jag får ont lite senare. En “ringer” kopplas och jag hinner tänka “jaha det är ringer man sätter när man ska få EDA”. Sjuksköterskan i mig vaknade till en stund.
Narkosläkaren kommer. Han pratar bra svenska, men är inte svenks. Han har lockigt, mörkt hår och förtroendeingivande ögon och röst. Han frågar om jag har det jobbigt och lovar att det kommer kännas bättre när han är klar. Dessutom pratar han med maken om en film han sett kvällen innan. Huvudrollsinnehavaren var på pricken lik maken och narkosläkaren tycker att vi ska se den
Jag får order om att sitta på kanten av sängen och kuta ryggen så mycket det går. Jag är iskall och fryser så jag skakar när min hud desinficeras, jag är nära att börja gråta. Leena håller mina axlar och assisterar med lustgasen. Jag känner ett stick i ryggen när bedövningen läggs och känner hur EDA:n sätts. Nu blir det snart bättre får jag löfte om.
Narkosläkaren önskar oss lycka till och lämnar rummet. Leena kontrollerar lustgasen och upptäcker att hon inte satt på den! Hon är rak på sak och berättar detta för mig. Jag är inte arg, ledsen eller minsta sur över detta. Varken då eller nu. Hon sätter igång den, men jag använder den aldrig.
Knappt har EDA:n satts förens jag känner hur det trycker på. När jag berättar detta får jag till svar att “nu när jag inte känner värkarna känns trycket mer”. Jag frågar vad jag ska göra när det trycker på och svaret som kommer är att jag kan hjälpa till att trycka på om det känns bra.
Sofia känner efter hur mycket jag är öppen. Det är obekvämt, men hon är osäker på om jag är helt öppen eller inte så Leena känner också efter. Det är bara en kant framtill kvar och den kommer försvinna när jag krystar.
Jag lägger mig på vänster sida igen. Det är så otroligt skönt att ligga ned nu. Ett benstöd fälls upp och mitt högra ben placeras i det. Jag som minst av allt tänkt föda i den ställningen! Jag skulle ju halvsitta med fötterna på stöd längst med sängen! Men jag protesterar inte, helt lycklig av att inte ha ont.
Jag har krystvärkar! Klockan är runt 16:50 och jag provar att krysta när det kommer en värk. Maken flyttar stolen närmare och håller mig i handen. Krampaktigt håller jag i sängen med andra.
Med krystvärkarna kommer tacksamheten över att få göra något, att få vara aktiv. Samtidigt avskyr jag dem! Hela kroppen dras ihop, jag känner mig som en fällkniv. Leena och Sofia har inte riktigt hunnit med mig, de står med ryggarna emot mig och funderar på något annat. Sen blir det full fart.
Sofia sitter med något varmt och blött och pressar mot min mellangård. Jag krystar. Leena vägleder och maken håller i min hand. Mellan krystningarna somnar jag nästan. Jag känner att bebisen närmar sig, men jag känner inget av att den åker tillbaka lite efter varje krystning.
Jag hör Leena säga att det inte är långt kvar och jag frågar hur lång tid det kommer ta. “Det beror på hur mycket du vågar” svara någon. Jag krystar, tre gånger på varje värk. Sen får jag order om att flåsa och det gör jag. Jag känner att jag kommer spricka, hur det svider i huden.
En krystning till och det är klart hör jag! Och jag krystar för kung och fosterland. Det svider till ännu värre och sen dras något ur mig. Bebisskrik hörs och hon är kommen till världen, vår Isabelle. 47cm lång och 3275g “tung” läggs hon på mitt bröst och jag gråter. Gråter av lättnad och av lycka. 17:37, den 1:a november blev vi föräldrar.
Moderkakan släpper snabbt och vi får se den. Fascinerande! En läkare kommer in för att kontrollera hur mycket jag spruckit och jag får veta att det inte är några muskler involverade, bara slemhinna och hud. Skönt!
Nu går maken för att hämta bb-väskan. Jag sys med 5 stygn och tänker knappt på det. Jag har ju en bebis på mitt bröst! Först nu beordrar jag maken att äta, “ta en banan!” får jag fram. Sjuksköterskan i mig tänker på diabetikern i honom. Vi har inte ätit något sedan lunch vid 13.
Jag är uppe och kissar, helt enormt kissnödig. Duschar och sedan får vi underbara mackor, te, kaffe och saft. Mor- och farföräldrar underrättas, likaså syskon och en del vänner.
På lördagen, 1:a november, gjorde vi upp planer med våra syskon om indisk middag på kvällen. Jag funderade på att ta en sväng upp på stan för att spana på skor, men beslöt mig av någon anledning att skjuta upp det hela. Vid 13:00 får jag lite molvärk när jag sitter vid datorn, sen knakar det till och jag känner hur något brister. Plötsligt är det vatten överallt! Den här gången är det ingen tvekan, vattnet har gått! Jag ringer förlossningen och förklarar läget och barnmorskan ber oss komma in. Vi äter lunch, tar med oss förlossningsväskan och sätter oss i bilen. Det känns som om det rinner floder ur mig och vanliga bindor stoppar inget alls.
Väl framme vid sjukhuset tror vi stenhårt att vi kommer få åka hem igen och vänta på värkar. BB-väskan får stanna kvar i bilen och vi går upp mot förlossningen. Jag börjar få lite molvärkar, men inget regelbundet. Då är klockan runt 14.
På förlossningen blir vi visade till en sal, jag får visa min binda och vi blir tilldelade barnmorskan Leena. Vi är där för bedömning - åka hem eller stanna. Blodtryck, puls och temp tas. Helt plötsligt har jag värkar. Jag lutar mig mot sängbordet och vaggar med höfterna, kan inte sitta still. CTG tas när jag sitter i sängen, det är jobbigt. Det talas om gåbord och pilatesboll. Jag säger till maken att vi inte ska ha flera barn.
15:30 känner Leena efter om jag är öppen. Det är jag, 5cm och medan hon känner öppnar jag mig ytterligare 1cm. Jag sitter i sängen och maken masserar mina fötter, Leena lämnar oss en stund.
När Leena kommer tillbaka in i rummet ber jag om smärtlindring och hon frågar vad jag vill ha; lustgas eller något starkare på en gång. Jag ber om något starkare på en gång! Eftersom det kan ta ett tag för narkosläkaren att komma och jag dessutom måste få en infart och dropp frågar Leena om jag vill testa lustgas under tiden. Jag tackar med glädje ja, tänk om det hjälper och jag får lite mindre ont!
Nu kommer barnmorskestudenten Sofia och hjälper till. Mycket rar tjej i min ålder. Jag tycker om hennes bruna hår.
Nu har jag 7 värkar på 10 minuter. Vad sjutton hände med de där 4-5st på 10 minuter? Det var ju då det var dags att ringa förlossningen! Leena låter lite orolig när hon konstarerar detta, jag orkar inte riktigt fundera på varför.
Jag får lustgasen och andas enligt instruktion, balongen på slangen ska röra sig, då vet man att det fungerar. Under en värk kvider jag till Leena att det inte fungerar, men hon lugnar mig med att jag måste andas genom hela värken. Jag andas, helt fokuserad på att bara andas - jag har inte tid att känna det onda.
Leena letar vener att sätta infarten i. Jag har dåligt med sånna i händerna, de är små och jag är dessutom iskall. Det är inte första gången infarter har varit svåra att sätta eftersom jag oftar är kall perifert. Hon lyckas äntligen hitta en ven, ganska nära leden dock och jag får ont lite senare. En “ringer” kopplas och jag hinner tänka “jaha det är ringer man sätter när man ska få EDA”. Sjuksköterskan i mig vaknade till en stund.
Narkosläkaren kommer. Han pratar bra svenska, men är inte svenks. Han har lockigt, mörkt hår och förtroendeingivande ögon och röst. Han frågar om jag har det jobbigt och lovar att det kommer kännas bättre när han är klar. Dessutom pratar han med maken om en film han sett kvällen innan. Huvudrollsinnehavaren var på pricken lik maken och narkosläkaren tycker att vi ska se den
Jag får order om att sitta på kanten av sängen och kuta ryggen så mycket det går. Jag är iskall och fryser så jag skakar när min hud desinficeras, jag är nära att börja gråta. Leena håller mina axlar och assisterar med lustgasen. Jag känner ett stick i ryggen när bedövningen läggs och känner hur EDA:n sätts. Nu blir det snart bättre får jag löfte om.
Narkosläkaren önskar oss lycka till och lämnar rummet. Leena kontrollerar lustgasen och upptäcker att hon inte satt på den! Hon är rak på sak och berättar detta för mig. Jag är inte arg, ledsen eller minsta sur över detta. Varken då eller nu. Hon sätter igång den, men jag använder den aldrig.
Knappt har EDA:n satts förens jag känner hur det trycker på. När jag berättar detta får jag till svar att “nu när jag inte känner värkarna känns trycket mer”. Jag frågar vad jag ska göra när det trycker på och svaret som kommer är att jag kan hjälpa till att trycka på om det känns bra.
Sofia känner efter hur mycket jag är öppen. Det är obekvämt, men hon är osäker på om jag är helt öppen eller inte så Leena känner också efter. Det är bara en kant framtill kvar och den kommer försvinna när jag krystar.
Jag lägger mig på vänster sida igen. Det är så otroligt skönt att ligga ned nu. Ett benstöd fälls upp och mitt högra ben placeras i det. Jag som minst av allt tänkt föda i den ställningen! Jag skulle ju halvsitta med fötterna på stöd längst med sängen! Men jag protesterar inte, helt lycklig av att inte ha ont.
Jag har krystvärkar! Klockan är runt 16:50 och jag provar att krysta när det kommer en värk. Maken flyttar stolen närmare och håller mig i handen. Krampaktigt håller jag i sängen med andra.
Med krystvärkarna kommer tacksamheten över att få göra något, att få vara aktiv. Samtidigt avskyr jag dem! Hela kroppen dras ihop, jag känner mig som en fällkniv. Leena och Sofia har inte riktigt hunnit med mig, de står med ryggarna emot mig och funderar på något annat. Sen blir det full fart.
Sofia sitter med något varmt och blött och pressar mot min mellangård. Jag krystar. Leena vägleder och maken håller i min hand. Mellan krystningarna somnar jag nästan. Jag känner att bebisen närmar sig, men jag känner inget av att den åker tillbaka lite efter varje krystning.
Jag hör Leena säga att det inte är långt kvar och jag frågar hur lång tid det kommer ta. “Det beror på hur mycket du vågar” svara någon. Jag krystar, tre gånger på varje värk. Sen får jag order om att flåsa och det gör jag. Jag känner att jag kommer spricka, hur det svider i huden.
En krystning till och det är klart hör jag! Och jag krystar för kung och fosterland. Det svider till ännu värre och sen dras något ur mig. Bebisskrik hörs och hon är kommen till världen, vår Isabelle. 47cm lång och 3275g “tung” läggs hon på mitt bröst och jag gråter. Gråter av lättnad och av lycka. 17:37, den 1:a november blev vi föräldrar.
Moderkakan släpper snabbt och vi får se den. Fascinerande! En läkare kommer in för att kontrollera hur mycket jag spruckit och jag får veta att det inte är några muskler involverade, bara slemhinna och hud. Skönt!
Nu går maken för att hämta bb-väskan. Jag sys med 5 stygn och tänker knappt på det. Jag har ju en bebis på mitt bröst! Först nu beordrar jag maken att äta, “ta en banan!” får jag fram. Sjuksköterskan i mig tänker på diabetikern i honom. Vi har inte ätit något sedan lunch vid 13.
Jag är uppe och kissar, helt enormt kissnödig. Duschar och sedan får vi underbara mackor, te, kaffe och saft. Mor- och farföräldrar underrättas, likaså syskon och en del vänner.
Från början
Det hela började nån gång under sommaren 2007. Jag minns inte hur vi tog beslutet eller när, men det togs: vi skulle börja försöka bli gravida. Åtta eller nio (jag minns inte riktigt) månader senare stod jag i datarummet med ett graviditetstest och frågade J om det verkligen var positivt. Det andra strecket syntes ju så dåligt, strecket som betydde ”Ja, du är gravid”.
Jag tog testet någon dag innan min mens skulle komma eftersom jag hade ont i brösten. Att jag får ont i brösten när jag ska ha mens visste jag, men det var något som gjorde det hela annorlunda.
Efter bekräftelsen att jag verkligen hade ett Pyrre i magen började väntan. Väntan på att veckorna skulle gå och den magiska 12 veckors gränsen skulle korsas. Och det gjorde den.
Jag hade en ganska bra graviditet. En 8 skulle jag säga på en skala från 1-10. Jag fick aldrig det där illamåendet som jag var livrädd för, visst mådde jag illa i samband med vissa lukter: vårt kylskåp – J lyckades dock aldrig komma fram till vad det var som luktade så illa. Inte långt från mitt jobb görs det bröd och den sötsliskiga lukten som jag i vanliga fall tycker illa om blev fruktansvärd. Fy sjutton vad illa jag mådde vissa mornar när jag närmade mig jobbet.
Foglossning hade jag också. Det började lite smått ganska tidigt i gravidetetn och fortsatte hela tiden..och blev värre ju längre tiden gick. Dock aldrig så svår att jag behövde sjukskrivas eller använda kryckor.
8kg lyckades jag gå upp innan dagen D. Jag hade bara mage och bakifrån syntes det inte att jag var gravid, midjan fanns på plats även den! Min ena chef tyckte det var lite orättvist att jag hade midja när jag var i åttonde månaden, hon som inte ens hade alls!
Eftersom jag är sjuksköterska inom kommunen valde jag att söka havandeskapspenning för att kunna vara hemma de två sista månaderna av graviditeten. Vi jobbar mycket ensamma, måste kunna vara på plats snabbt om något akut händer och vet aldrig var vi hamnar när vi jobbar kvällar och helger. Dessutom behöver man vara smidig i kroppen och kunna lyfta tungt, som sagt: man vet aldrig var man hamnar och i vilka situationer man kommer befinna sig i i mitt arbete. Till min stora glädje fick jag det beviljat och gick hem en onsdag i mitten av september.
Jag gick hemma och pysslade, boade och hade det skönt. Dagen D, 10 november, närmade sig med stormsteg. Hela tiden ville jag föda lite tidigare, mardrömmen var att gå över tiden och behöva vänta ännu längre och nu ännu mer som en tickande bomb! Jag sa dock till Pyrret att h*n fick komma när som helst, bara det var efter 25 oktober – då hade vi biljetter till teatermiddag som jag gärna ville gå på. Pyrret höll sig inne över den. 31 oktober trodde vi att mitt vatten gått och åkte till förlossningen för kontroll. Det visade sig inte alls vara på gång utan det var bara att åka hem igen och vänta.
Jag tog testet någon dag innan min mens skulle komma eftersom jag hade ont i brösten. Att jag får ont i brösten när jag ska ha mens visste jag, men det var något som gjorde det hela annorlunda.
Efter bekräftelsen att jag verkligen hade ett Pyrre i magen började väntan. Väntan på att veckorna skulle gå och den magiska 12 veckors gränsen skulle korsas. Och det gjorde den.
Jag hade en ganska bra graviditet. En 8 skulle jag säga på en skala från 1-10. Jag fick aldrig det där illamåendet som jag var livrädd för, visst mådde jag illa i samband med vissa lukter: vårt kylskåp – J lyckades dock aldrig komma fram till vad det var som luktade så illa. Inte långt från mitt jobb görs det bröd och den sötsliskiga lukten som jag i vanliga fall tycker illa om blev fruktansvärd. Fy sjutton vad illa jag mådde vissa mornar när jag närmade mig jobbet.
Foglossning hade jag också. Det började lite smått ganska tidigt i gravidetetn och fortsatte hela tiden..och blev värre ju längre tiden gick. Dock aldrig så svår att jag behövde sjukskrivas eller använda kryckor.
8kg lyckades jag gå upp innan dagen D. Jag hade bara mage och bakifrån syntes det inte att jag var gravid, midjan fanns på plats även den! Min ena chef tyckte det var lite orättvist att jag hade midja när jag var i åttonde månaden, hon som inte ens hade alls!
Eftersom jag är sjuksköterska inom kommunen valde jag att söka havandeskapspenning för att kunna vara hemma de två sista månaderna av graviditeten. Vi jobbar mycket ensamma, måste kunna vara på plats snabbt om något akut händer och vet aldrig var vi hamnar när vi jobbar kvällar och helger. Dessutom behöver man vara smidig i kroppen och kunna lyfta tungt, som sagt: man vet aldrig var man hamnar och i vilka situationer man kommer befinna sig i i mitt arbete. Till min stora glädje fick jag det beviljat och gick hem en onsdag i mitten av september.
Jag gick hemma och pysslade, boade och hade det skönt. Dagen D, 10 november, närmade sig med stormsteg. Hela tiden ville jag föda lite tidigare, mardrömmen var att gå över tiden och behöva vänta ännu längre och nu ännu mer som en tickande bomb! Jag sa dock till Pyrret att h*n fick komma när som helst, bara det var efter 25 oktober – då hade vi biljetter till teatermiddag som jag gärna ville gå på. Pyrret höll sig inne över den. 31 oktober trodde vi att mitt vatten gått och åkte till förlossningen för kontroll. Det visade sig inte alls vara på gång utan det var bara att åka hem igen och vänta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)