Fortsättningen

Min förlossningsberättelse

På lördagen, 1:a november, gjorde vi upp planer med våra syskon om indisk middag på kvällen. Jag funderade på att ta en sväng upp på stan för att spana på skor, men beslöt mig av någon anledning att skjuta upp det hela. Vid 13:00 får jag lite molvärk när jag sitter vid datorn, sen knakar det till och jag känner hur något brister. Plötsligt är det vatten överallt! Den här gången är det ingen tvekan, vattnet har gått! Jag ringer förlossningen och förklarar läget och barnmorskan ber oss komma in. Vi äter lunch, tar med oss förlossningsväskan och sätter oss i bilen. Det känns som om det rinner floder ur mig och vanliga bindor stoppar inget alls.
Väl framme vid sjukhuset tror vi stenhårt att vi kommer få åka hem igen och vänta på värkar. BB-väskan får stanna kvar i bilen och vi går upp mot förlossningen. Jag börjar få lite molvärkar, men inget regelbundet. Då är klockan runt 14.

På förlossningen blir vi visade till en sal, jag får visa min binda och vi blir tilldelade barnmorskan Leena. Vi är där för bedömning - åka hem eller stanna. Blodtryck, puls och temp tas. Helt plötsligt har jag värkar. Jag lutar mig mot sängbordet och vaggar med höfterna, kan inte sitta still. CTG tas när jag sitter i sängen, det är jobbigt. Det talas om gåbord och pilatesboll. Jag säger till maken att vi inte ska ha flera barn.
15:30 känner Leena efter om jag är öppen. Det är jag, 5cm och medan hon känner öppnar jag mig ytterligare 1cm. Jag sitter i sängen och maken masserar mina fötter, Leena lämnar oss en stund.

När Leena kommer tillbaka in i rummet ber jag om smärtlindring och hon frågar vad jag vill ha; lustgas eller något starkare på en gång. Jag ber om något starkare på en gång! Eftersom det kan ta ett tag för narkosläkaren att komma och jag dessutom måste få en infart och dropp frågar Leena om jag vill testa lustgas under tiden. Jag tackar med glädje ja, tänk om det hjälper och jag får lite mindre ont!

Nu kommer barnmorskestudenten Sofia och hjälper till. Mycket rar tjej i min ålder. Jag tycker om hennes bruna hår.

Nu har jag 7 värkar på 10 minuter. Vad sjutton hände med de där 4-5st på 10 minuter? Det var ju då det var dags att ringa förlossningen! Leena låter lite orolig när hon konstarerar detta, jag orkar inte riktigt fundera på varför.

Jag får lustgasen och andas enligt instruktion, balongen på slangen ska röra sig, då vet man att det fungerar. Under en värk kvider jag till Leena att det inte fungerar, men hon lugnar mig med att jag måste andas genom hela värken. Jag andas, helt fokuserad på att bara andas - jag har inte tid att känna det onda.

Leena letar vener att sätta infarten i. Jag har dåligt med sånna i händerna, de är små och jag är dessutom iskall. Det är inte första gången infarter har varit svåra att sätta eftersom jag oftar är kall perifert. Hon lyckas äntligen hitta en ven, ganska nära leden dock och jag får ont lite senare. En “ringer” kopplas och jag hinner tänka “jaha det är ringer man sätter när man ska få EDA”. Sjuksköterskan i mig vaknade till en stund.
Narkosläkaren kommer. Han pratar bra svenska, men är inte svenks. Han har lockigt, mörkt hår och förtroendeingivande ögon och röst. Han frågar om jag har det jobbigt och lovar att det kommer kännas bättre när han är klar. Dessutom pratar han med maken om en film han sett kvällen innan. Huvudrollsinnehavaren var på pricken lik maken och narkosläkaren tycker att vi ska se den
Jag får order om att sitta på kanten av sängen och kuta ryggen så mycket det går. Jag är iskall och fryser så jag skakar när min hud desinficeras, jag är nära att börja gråta. Leena håller mina axlar och assisterar med lustgasen. Jag känner ett stick i ryggen när bedövningen läggs och känner hur EDA:n sätts. Nu blir det snart bättre får jag löfte om.
Narkosläkaren önskar oss lycka till och lämnar rummet. Leena kontrollerar lustgasen och upptäcker att hon inte satt på den! Hon är rak på sak och berättar detta för mig. Jag är inte arg, ledsen eller minsta sur över detta. Varken då eller nu. Hon sätter igång den, men jag använder den aldrig.

Knappt har EDA:n satts förens jag känner hur det trycker på. När jag berättar detta får jag till svar att “nu när jag inte känner värkarna känns trycket mer”. Jag frågar vad jag ska göra när det trycker på och svaret som kommer är att jag kan hjälpa till att trycka på om det känns bra.
Sofia känner efter hur mycket jag är öppen. Det är obekvämt, men hon är osäker på om jag är helt öppen eller inte så Leena känner också efter. Det är bara en kant framtill kvar och den kommer försvinna när jag krystar.

Jag lägger mig på vänster sida igen. Det är så otroligt skönt att ligga ned nu. Ett benstöd fälls upp och mitt högra ben placeras i det. Jag som minst av allt tänkt föda i den ställningen! Jag skulle ju halvsitta med fötterna på stöd längst med sängen! Men jag protesterar inte, helt lycklig av att inte ha ont.
Jag har krystvärkar! Klockan är runt 16:50 och jag provar att krysta när det kommer en värk. Maken flyttar stolen närmare och håller mig i handen. Krampaktigt håller jag i sängen med andra.
Med krystvärkarna kommer tacksamheten över att få göra något, att få vara aktiv. Samtidigt avskyr jag dem! Hela kroppen dras ihop, jag känner mig som en fällkniv. Leena och Sofia har inte riktigt hunnit med mig, de står med ryggarna emot mig och funderar på något annat. Sen blir det full fart.

Sofia sitter med något varmt och blött och pressar mot min mellangård. Jag krystar. Leena vägleder och maken håller i min hand. Mellan krystningarna somnar jag nästan. Jag känner att bebisen närmar sig, men jag känner inget av att den åker tillbaka lite efter varje krystning.
Jag hör Leena säga att det inte är långt kvar och jag frågar hur lång tid det kommer ta. “Det beror på hur mycket du vågar” svara någon. Jag krystar, tre gånger på varje värk. Sen får jag order om att flåsa och det gör jag. Jag känner att jag kommer spricka, hur det svider i huden.
En krystning till och det är klart hör jag! Och jag krystar för kung och fosterland. Det svider till ännu värre och sen dras något ur mig. Bebisskrik hörs och hon är kommen till världen, vår Isabelle. 47cm lång och 3275g “tung” läggs hon på mitt bröst och jag gråter. Gråter av lättnad och av lycka. 17:37, den 1:a november blev vi föräldrar.

Moderkakan släpper snabbt och vi får se den. Fascinerande! En läkare kommer in för att kontrollera hur mycket jag spruckit och jag får veta att det inte är några muskler involverade, bara slemhinna och hud. Skönt!

Nu går maken för att hämta bb-väskan. Jag sys med 5 stygn och tänker knappt på det. Jag har ju en bebis på mitt bröst! Först nu beordrar jag maken att äta, “ta en banan!” får jag fram. Sjuksköterskan i mig tänker på diabetikern i honom. Vi har inte ätit något sedan lunch vid 13.
Jag är uppe och kissar, helt enormt kissnödig. Duschar och sedan får vi underbara mackor, te, kaffe och saft. Mor- och farföräldrar underrättas, likaså syskon och en del vänner.