Graviditeten
Vilka var dina favorit kläder?
- Mina två par mammajeans.
Vad var din/dina favorit rätter?
- Ingen särskilld.
Vad var dina/din favorit dryck?
- Grapefruktjuice, vilket gav mig halsbränna och jag fick sluta dricka hysteriska mängder..
Vad tyckte du inte om?
- Tror inte det var något jag ogillade som jag tyckt om tidigare.
Var det någon favorit rätt som ändrades?
- Nej.
Vad var du mest sugen på?
- Grapefruktjuice
Hade du halsbränna?
- Av all juice.
Hade du foglossning?
- Ja, det började ganska tidigt i graviditeten och var rätt jobbig eftersom jag rör på mig mycket på jobbet.
Hade du sammandragningar?
- Bara de sista veckorna.
Mådde du illa?
- Bara när det luktade kanelbullar från APK.
Vilken sovställning var bäst?
- På sidan genom hela graviditeten.
När var din BF dag?
- 10 November 2008
Gick du över tiden?
- Nej, Isabelle kom 9 dagar innan bf.
Hur mycket gick du upp i vikt?
- 8kg.
Hade du mycket vätska i kroppen?
- Nej.
Hur var ditt psyke?
- Skapligt trött på slutet av att inte kunna sova ordentligt och av att ha ont.
Gnällde/klagade du?
-Absolut, jag hade ont och Isabelle övade kickboxning i magen och sparkade på samma ställe i evigheter!
Vad trodde du det var för kön?
- Enligt rutinultraljudet var det förmodligen en tjej, men jag var övertygad om att det var en kille ett bra tag.
Visste du vad det var för kön?
- Enligt RUL var det förmodligen en tjej.
Hur låg ditt SF mått?
- Lite över kurvan i början, men sen normalt.
Var du rädd för något?
- En långdragen förlossning som slutade med akutsnitt.
Hur ville du att din förlossning skulle se ut?
- Jag ville vara hemma så länge som möjligt och föda halvsittande.
Hur ser du på graviditeten idag?
- Den var mycket lättare än vad jag förväntat mig! Visst hade jag ont och det var jobbigt när magen blev riktigt stor, men jag hade sett framför mig hur jag mådde riktigt dåligt!
Förlossningen
När började din förlossning?
- Vattnet gick runt klockan 13, 1/11-08.
Hur började den?
- Med vattenavgång, men inga värkar förens vi var på förlossningen.
När åkte du/ni in till förlossningen?
- Ungefär en timme efter att vattnet gått, efter att ha ätit lunch.
Varför?
- Eftersom vattnet gått med buller och bång och de ville ha in oss på kontroll.
Vem/vilka åkte du in med?
- J.
Fick du/ni åka hem igen?
- Nej, mina värkar satte igång med väldig fart när vi väl kommit in.
Vilket sjukhus skedde förlossningen på?
- USÖ.
Hur mycket var du öppen när ni kom in?
- En timme efter att vi kom in var jag öppen 5-6cm.
Vad hände under tiden du/ni låg inne på förlossningen?
- Jag hade runt 7 värkar på 10 minuter, Bellan fick skalpelektrod och vi hade en barnmorskestudent med oss.
Vilka/vilken var med under förlossningen?
- J och personalen.
Tog du nått smärtstillande?
- BM glömde sätta igång lustgasen så jag andades bara syre och EDA:n sattes för sent..
Grät du?
- Nej.
Vad tyckte du var jobbigast?
- Att det gick från noll till hundra så fort.
Var du rädd för något?
- Jag han inte med att tänka så långt.
Hur lång tid tog det?
- Från vattenavgång 5 timmar, från första värken 4 timmar.
Hur ser du på förlossningen idag?
- Vi hade en bra förlossning och det var världens häftigaste upplevelse.
Barnet
Vad blev det för kön?
- En flicka
Hur mycket vägde barnet?
- 3725 gram
Hur lång var barnet?
- 47 cm
Vad var huvudomfången?
- 37 cm tror jag
Hur mådde barnet?
-Jättebra, trots snabb förlossning. Kanske i och med allt syre jag andades =D
Lilypie Fourth Birthday tickers
Visar inlägg med etikett förlossning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett förlossning. Visa alla inlägg
lördag 18 april 2009
lördag 11 april 2009
Påskafton
Fanns det inte en reklam för några år sedan som gick "ni kvinnor talar om att föda barn, ni har ingen aaaaaning om hur det är när en karl är riktigt förkyld"?
Om jag får välja tar jag gärna förlossning istället för förkylning! Jag är inte bra på att vara sjuk, jag blir lite lätt ynklig...I natt slog febern till och jag svettades och frös om vartannat. Det var guld värt att Bs mormor, morfar och moster kom idag med mat och sedan gick de en lång promenad med lilla hjärtat så J och jag fick sova! Imorrn kommer Js familj och kanske mår vi lite bättre också. Isabelle hostar, snuvar och har lite ont i öronen, men det märks tydligt att hon blir friskare för varje dag!
Nu när Isabelle faktiskt sover lite bättre på nätterna är det fasligt frusterande att jag vaknar av febern istället. Till råga på allt utövade lilla hjärtat och jag "konsten att sova på så liten yta som möjligt, trots att J sover på soffan*". Isabelle gillar inte sin kudde, hon vill ligga utan, helst på sidan och helst med näsan i min armhåla. Hon ser ut som en liten ostbåge så stor hon är! Detta gör att jag flyttar mig lite och hon flyttar efter...så håller vi på tills jag nästan trillar ur sängen och flyttar in henne mot mitten igen!
*J hostar så han håller oss andra vakna, så tyvärr är han förpassad till soffan några nätter.
Om jag får välja tar jag gärna förlossning istället för förkylning! Jag är inte bra på att vara sjuk, jag blir lite lätt ynklig...I natt slog febern till och jag svettades och frös om vartannat. Det var guld värt att Bs mormor, morfar och moster kom idag med mat och sedan gick de en lång promenad med lilla hjärtat så J och jag fick sova! Imorrn kommer Js familj och kanske mår vi lite bättre också. Isabelle hostar, snuvar och har lite ont i öronen, men det märks tydligt att hon blir friskare för varje dag!
Nu när Isabelle faktiskt sover lite bättre på nätterna är det fasligt frusterande att jag vaknar av febern istället. Till råga på allt utövade lilla hjärtat och jag "konsten att sova på så liten yta som möjligt, trots att J sover på soffan*". Isabelle gillar inte sin kudde, hon vill ligga utan, helst på sidan och helst med näsan i min armhåla. Hon ser ut som en liten ostbåge så stor hon är! Detta gör att jag flyttar mig lite och hon flyttar efter...så håller vi på tills jag nästan trillar ur sängen och flyttar in henne mot mitten igen!
*J hostar så han håller oss andra vakna, så tyvärr är han förpassad till soffan några nätter.
torsdag 15 januari 2009
Trött
Jag är trött överallt! I kroppen och i knoppen. Antingen har jag vaxproppar eller en förkylning som slagit sig på öronen - det känns som om jag sitter i en burk! Allting låter dämpat, till och med Bellans skrik och det känns oerhört konstigt!
Idag har dessutom varit en gnälldag för B. Hon har ätit, slumrat och skrikit om vart annat. Ansträngade för alla parter.
Jag var en sväng till bästa barnmorskan Lotta idag, en sista gång. Vi pratade lite om hur föräldragruppens senaste träff varit och hon bekräftade mina känslor kring att snabba förlossningar är jobbiga de också. Kanske jobbigare än långa eftersom man inte hinner vänja sig vid värkarna, de bara kommer pang på.
Just nu sover B i bärselen på Js bröst. De ser så söta ut tillsammans. Förhoppningsvis går det att lägga henne i babysittern så vi får se ett avsnitt av NCIS innan det är dags för sängen för oss alla.
Idag har dessutom varit en gnälldag för B. Hon har ätit, slumrat och skrikit om vart annat. Ansträngade för alla parter.
Jag var en sväng till bästa barnmorskan Lotta idag, en sista gång. Vi pratade lite om hur föräldragruppens senaste träff varit och hon bekräftade mina känslor kring att snabba förlossningar är jobbiga de också. Kanske jobbigare än långa eftersom man inte hinner vänja sig vid värkarna, de bara kommer pang på.
Just nu sover B i bärselen på Js bröst. De ser så söta ut tillsammans. Förhoppningsvis går det att lägga henne i babysittern så vi får se ett avsnitt av NCIS innan det är dags för sängen för oss alla.
tisdag 13 januari 2009
Träff!
Idag promenerade vi alla tre iväg till vårdcentralen för att träffa de andra i vår föräldragrupp och deras bebisar.
Det visade sig att Bellan var äldst av alla som var där och näst äldst totalt. Vad små alla bebisar födda i mitten av december såg ut! Tänk att B varit så liten! Det var bara en liten herre som var i samma storlek som vår skrutta.
Det var väldigt intressant och lärorikt att höra de andras förlossningsberättelser, några hade haft det riktigt tufft med bedövningar som inte tagit, långa förlossningar och behövt bli klippta. Vår förlossning kändes riktigt lyxig, även om jag påpekade att jag inte tyckte att den varit ultimat..man han lixom inte vänja sig vid tanken att bebisen verkligen var på g!
Skönt var det även att höra att andra tycker det stundtals är väldigt jobbigt, livet som nybliven förälder. Det pratas oftast bara om allt positivt, det är tabu att säga att man mår dåligt och att det är jobbigt. Det enda man tycks "få" klaga på är bristen på sömn! Barnmorskan bekräftade det och tyckte att det var synd att man inte pratar mer om det dåliga, det är det som behöver komma ut. Det är tur att jag har så många omkring mig som är villiga att lyssna =)
Nu blir det popcorn och te i soffan. Jag är så trött i kroppen och känner mig lite "off". Förhoppningsvis är det inte något sjukdomsaktigt på gång, utan bara mer sömn som krävs!
Det visade sig att Bellan var äldst av alla som var där och näst äldst totalt. Vad små alla bebisar födda i mitten av december såg ut! Tänk att B varit så liten! Det var bara en liten herre som var i samma storlek som vår skrutta.
Det var väldigt intressant och lärorikt att höra de andras förlossningsberättelser, några hade haft det riktigt tufft med bedövningar som inte tagit, långa förlossningar och behövt bli klippta. Vår förlossning kändes riktigt lyxig, även om jag påpekade att jag inte tyckte att den varit ultimat..man han lixom inte vänja sig vid tanken att bebisen verkligen var på g!
Skönt var det även att höra att andra tycker det stundtals är väldigt jobbigt, livet som nybliven förälder. Det pratas oftast bara om allt positivt, det är tabu att säga att man mår dåligt och att det är jobbigt. Det enda man tycks "få" klaga på är bristen på sömn! Barnmorskan bekräftade det och tyckte att det var synd att man inte pratar mer om det dåliga, det är det som behöver komma ut. Det är tur att jag har så många omkring mig som är villiga att lyssna =)
Nu blir det popcorn och te i soffan. Jag är så trött i kroppen och känner mig lite "off". Förhoppningsvis är det inte något sjukdomsaktigt på gång, utan bara mer sömn som krävs!
måndag 12 januari 2009
Overkligt och bättre
Ibland känns det totalt overkligt att jag är mamma! Att den där fina lilla tjejen som sitter i babysittern och ler glatt är min. Nyp mig någon får jag lust att säga :)
När hon ligger vagnen och sover och J & jag passar på att göra något tillsammans känns det nästan som innan vi fick Bellan, även om det känns som om vi alltid haft henne!
Idag köpte vi ersättning och en ny nappflaska. Detta invigdes ikväll och fungerade riktigt bra! Dock hade Bellan nyss ammat, så vi testade bara lite försiktigt och hon verkade tycka att ersättningen smakade okej och nappflaskan tuttade hon på som om hon ammade. Härligt!
Jag mår så mycket bättre nu när jag vet att det fungerar, vi kan ge henne ersättning när jag inte "orkar" eller inte är hemma. Det känns som en sten har lyfts från mitt hjärta!
På tisdag är det dags att träffa de andra ur föräldragruppen och deras bebisar, jag är så nyfiken på alla de små liven och på att få höra om andras förlossningar och dela vår berättelse! Imorrn hoppas jag att vår tvättmaskin kommer, att min skötväska anlänt till affären och så ska jag baka kolakakor till tisdagens träff. Förhoppningsvis blåser det mindre så vi kan ta med Bellan på en promenad!
söndag 28 december 2008
Fortsättningen
Min förlossningsberättelse
På lördagen, 1:a november, gjorde vi upp planer med våra syskon om indisk middag på kvällen. Jag funderade på att ta en sväng upp på stan för att spana på skor, men beslöt mig av någon anledning att skjuta upp det hela. Vid 13:00 får jag lite molvärk när jag sitter vid datorn, sen knakar det till och jag känner hur något brister. Plötsligt är det vatten överallt! Den här gången är det ingen tvekan, vattnet har gått! Jag ringer förlossningen och förklarar läget och barnmorskan ber oss komma in. Vi äter lunch, tar med oss förlossningsväskan och sätter oss i bilen. Det känns som om det rinner floder ur mig och vanliga bindor stoppar inget alls.
Väl framme vid sjukhuset tror vi stenhårt att vi kommer få åka hem igen och vänta på värkar. BB-väskan får stanna kvar i bilen och vi går upp mot förlossningen. Jag börjar få lite molvärkar, men inget regelbundet. Då är klockan runt 14.
På förlossningen blir vi visade till en sal, jag får visa min binda och vi blir tilldelade barnmorskan Leena. Vi är där för bedömning - åka hem eller stanna. Blodtryck, puls och temp tas. Helt plötsligt har jag värkar. Jag lutar mig mot sängbordet och vaggar med höfterna, kan inte sitta still. CTG tas när jag sitter i sängen, det är jobbigt. Det talas om gåbord och pilatesboll. Jag säger till maken att vi inte ska ha flera barn.
15:30 känner Leena efter om jag är öppen. Det är jag, 5cm och medan hon känner öppnar jag mig ytterligare 1cm. Jag sitter i sängen och maken masserar mina fötter, Leena lämnar oss en stund.
När Leena kommer tillbaka in i rummet ber jag om smärtlindring och hon frågar vad jag vill ha; lustgas eller något starkare på en gång. Jag ber om något starkare på en gång! Eftersom det kan ta ett tag för narkosläkaren att komma och jag dessutom måste få en infart och dropp frågar Leena om jag vill testa lustgas under tiden. Jag tackar med glädje ja, tänk om det hjälper och jag får lite mindre ont!
Nu kommer barnmorskestudenten Sofia och hjälper till. Mycket rar tjej i min ålder. Jag tycker om hennes bruna hår.
Nu har jag 7 värkar på 10 minuter. Vad sjutton hände med de där 4-5st på 10 minuter? Det var ju då det var dags att ringa förlossningen! Leena låter lite orolig när hon konstarerar detta, jag orkar inte riktigt fundera på varför.
Jag får lustgasen och andas enligt instruktion, balongen på slangen ska röra sig, då vet man att det fungerar. Under en värk kvider jag till Leena att det inte fungerar, men hon lugnar mig med att jag måste andas genom hela värken. Jag andas, helt fokuserad på att bara andas - jag har inte tid att känna det onda.
Leena letar vener att sätta infarten i. Jag har dåligt med sånna i händerna, de är små och jag är dessutom iskall. Det är inte första gången infarter har varit svåra att sätta eftersom jag oftar är kall perifert. Hon lyckas äntligen hitta en ven, ganska nära leden dock och jag får ont lite senare. En “ringer” kopplas och jag hinner tänka “jaha det är ringer man sätter när man ska få EDA”. Sjuksköterskan i mig vaknade till en stund.
Narkosläkaren kommer. Han pratar bra svenska, men är inte svenks. Han har lockigt, mörkt hår och förtroendeingivande ögon och röst. Han frågar om jag har det jobbigt och lovar att det kommer kännas bättre när han är klar. Dessutom pratar han med maken om en film han sett kvällen innan. Huvudrollsinnehavaren var på pricken lik maken och narkosläkaren tycker att vi ska se den
Jag får order om att sitta på kanten av sängen och kuta ryggen så mycket det går. Jag är iskall och fryser så jag skakar när min hud desinficeras, jag är nära att börja gråta. Leena håller mina axlar och assisterar med lustgasen. Jag känner ett stick i ryggen när bedövningen läggs och känner hur EDA:n sätts. Nu blir det snart bättre får jag löfte om.
Narkosläkaren önskar oss lycka till och lämnar rummet. Leena kontrollerar lustgasen och upptäcker att hon inte satt på den! Hon är rak på sak och berättar detta för mig. Jag är inte arg, ledsen eller minsta sur över detta. Varken då eller nu. Hon sätter igång den, men jag använder den aldrig.
Knappt har EDA:n satts förens jag känner hur det trycker på. När jag berättar detta får jag till svar att “nu när jag inte känner värkarna känns trycket mer”. Jag frågar vad jag ska göra när det trycker på och svaret som kommer är att jag kan hjälpa till att trycka på om det känns bra.
Sofia känner efter hur mycket jag är öppen. Det är obekvämt, men hon är osäker på om jag är helt öppen eller inte så Leena känner också efter. Det är bara en kant framtill kvar och den kommer försvinna när jag krystar.
Jag lägger mig på vänster sida igen. Det är så otroligt skönt att ligga ned nu. Ett benstöd fälls upp och mitt högra ben placeras i det. Jag som minst av allt tänkt föda i den ställningen! Jag skulle ju halvsitta med fötterna på stöd längst med sängen! Men jag protesterar inte, helt lycklig av att inte ha ont.
Jag har krystvärkar! Klockan är runt 16:50 och jag provar att krysta när det kommer en värk. Maken flyttar stolen närmare och håller mig i handen. Krampaktigt håller jag i sängen med andra.
Med krystvärkarna kommer tacksamheten över att få göra något, att få vara aktiv. Samtidigt avskyr jag dem! Hela kroppen dras ihop, jag känner mig som en fällkniv. Leena och Sofia har inte riktigt hunnit med mig, de står med ryggarna emot mig och funderar på något annat. Sen blir det full fart.
Sofia sitter med något varmt och blött och pressar mot min mellangård. Jag krystar. Leena vägleder och maken håller i min hand. Mellan krystningarna somnar jag nästan. Jag känner att bebisen närmar sig, men jag känner inget av att den åker tillbaka lite efter varje krystning.
Jag hör Leena säga att det inte är långt kvar och jag frågar hur lång tid det kommer ta. “Det beror på hur mycket du vågar” svara någon. Jag krystar, tre gånger på varje värk. Sen får jag order om att flåsa och det gör jag. Jag känner att jag kommer spricka, hur det svider i huden.
En krystning till och det är klart hör jag! Och jag krystar för kung och fosterland. Det svider till ännu värre och sen dras något ur mig. Bebisskrik hörs och hon är kommen till världen, vår Isabelle. 47cm lång och 3275g “tung” läggs hon på mitt bröst och jag gråter. Gråter av lättnad och av lycka. 17:37, den 1:a november blev vi föräldrar.
Moderkakan släpper snabbt och vi får se den. Fascinerande! En läkare kommer in för att kontrollera hur mycket jag spruckit och jag får veta att det inte är några muskler involverade, bara slemhinna och hud. Skönt!
Nu går maken för att hämta bb-väskan. Jag sys med 5 stygn och tänker knappt på det. Jag har ju en bebis på mitt bröst! Först nu beordrar jag maken att äta, “ta en banan!” får jag fram. Sjuksköterskan i mig tänker på diabetikern i honom. Vi har inte ätit något sedan lunch vid 13.
Jag är uppe och kissar, helt enormt kissnödig. Duschar och sedan får vi underbara mackor, te, kaffe och saft. Mor- och farföräldrar underrättas, likaså syskon och en del vänner.
På lördagen, 1:a november, gjorde vi upp planer med våra syskon om indisk middag på kvällen. Jag funderade på att ta en sväng upp på stan för att spana på skor, men beslöt mig av någon anledning att skjuta upp det hela. Vid 13:00 får jag lite molvärk när jag sitter vid datorn, sen knakar det till och jag känner hur något brister. Plötsligt är det vatten överallt! Den här gången är det ingen tvekan, vattnet har gått! Jag ringer förlossningen och förklarar läget och barnmorskan ber oss komma in. Vi äter lunch, tar med oss förlossningsväskan och sätter oss i bilen. Det känns som om det rinner floder ur mig och vanliga bindor stoppar inget alls.
Väl framme vid sjukhuset tror vi stenhårt att vi kommer få åka hem igen och vänta på värkar. BB-väskan får stanna kvar i bilen och vi går upp mot förlossningen. Jag börjar få lite molvärkar, men inget regelbundet. Då är klockan runt 14.
På förlossningen blir vi visade till en sal, jag får visa min binda och vi blir tilldelade barnmorskan Leena. Vi är där för bedömning - åka hem eller stanna. Blodtryck, puls och temp tas. Helt plötsligt har jag värkar. Jag lutar mig mot sängbordet och vaggar med höfterna, kan inte sitta still. CTG tas när jag sitter i sängen, det är jobbigt. Det talas om gåbord och pilatesboll. Jag säger till maken att vi inte ska ha flera barn.
15:30 känner Leena efter om jag är öppen. Det är jag, 5cm och medan hon känner öppnar jag mig ytterligare 1cm. Jag sitter i sängen och maken masserar mina fötter, Leena lämnar oss en stund.
När Leena kommer tillbaka in i rummet ber jag om smärtlindring och hon frågar vad jag vill ha; lustgas eller något starkare på en gång. Jag ber om något starkare på en gång! Eftersom det kan ta ett tag för narkosläkaren att komma och jag dessutom måste få en infart och dropp frågar Leena om jag vill testa lustgas under tiden. Jag tackar med glädje ja, tänk om det hjälper och jag får lite mindre ont!
Nu kommer barnmorskestudenten Sofia och hjälper till. Mycket rar tjej i min ålder. Jag tycker om hennes bruna hår.
Nu har jag 7 värkar på 10 minuter. Vad sjutton hände med de där 4-5st på 10 minuter? Det var ju då det var dags att ringa förlossningen! Leena låter lite orolig när hon konstarerar detta, jag orkar inte riktigt fundera på varför.
Jag får lustgasen och andas enligt instruktion, balongen på slangen ska röra sig, då vet man att det fungerar. Under en värk kvider jag till Leena att det inte fungerar, men hon lugnar mig med att jag måste andas genom hela värken. Jag andas, helt fokuserad på att bara andas - jag har inte tid att känna det onda.
Leena letar vener att sätta infarten i. Jag har dåligt med sånna i händerna, de är små och jag är dessutom iskall. Det är inte första gången infarter har varit svåra att sätta eftersom jag oftar är kall perifert. Hon lyckas äntligen hitta en ven, ganska nära leden dock och jag får ont lite senare. En “ringer” kopplas och jag hinner tänka “jaha det är ringer man sätter när man ska få EDA”. Sjuksköterskan i mig vaknade till en stund.
Narkosläkaren kommer. Han pratar bra svenska, men är inte svenks. Han har lockigt, mörkt hår och förtroendeingivande ögon och röst. Han frågar om jag har det jobbigt och lovar att det kommer kännas bättre när han är klar. Dessutom pratar han med maken om en film han sett kvällen innan. Huvudrollsinnehavaren var på pricken lik maken och narkosläkaren tycker att vi ska se den
Jag får order om att sitta på kanten av sängen och kuta ryggen så mycket det går. Jag är iskall och fryser så jag skakar när min hud desinficeras, jag är nära att börja gråta. Leena håller mina axlar och assisterar med lustgasen. Jag känner ett stick i ryggen när bedövningen läggs och känner hur EDA:n sätts. Nu blir det snart bättre får jag löfte om.
Narkosläkaren önskar oss lycka till och lämnar rummet. Leena kontrollerar lustgasen och upptäcker att hon inte satt på den! Hon är rak på sak och berättar detta för mig. Jag är inte arg, ledsen eller minsta sur över detta. Varken då eller nu. Hon sätter igång den, men jag använder den aldrig.
Knappt har EDA:n satts förens jag känner hur det trycker på. När jag berättar detta får jag till svar att “nu när jag inte känner värkarna känns trycket mer”. Jag frågar vad jag ska göra när det trycker på och svaret som kommer är att jag kan hjälpa till att trycka på om det känns bra.
Sofia känner efter hur mycket jag är öppen. Det är obekvämt, men hon är osäker på om jag är helt öppen eller inte så Leena känner också efter. Det är bara en kant framtill kvar och den kommer försvinna när jag krystar.
Jag lägger mig på vänster sida igen. Det är så otroligt skönt att ligga ned nu. Ett benstöd fälls upp och mitt högra ben placeras i det. Jag som minst av allt tänkt föda i den ställningen! Jag skulle ju halvsitta med fötterna på stöd längst med sängen! Men jag protesterar inte, helt lycklig av att inte ha ont.
Jag har krystvärkar! Klockan är runt 16:50 och jag provar att krysta när det kommer en värk. Maken flyttar stolen närmare och håller mig i handen. Krampaktigt håller jag i sängen med andra.
Med krystvärkarna kommer tacksamheten över att få göra något, att få vara aktiv. Samtidigt avskyr jag dem! Hela kroppen dras ihop, jag känner mig som en fällkniv. Leena och Sofia har inte riktigt hunnit med mig, de står med ryggarna emot mig och funderar på något annat. Sen blir det full fart.
Sofia sitter med något varmt och blött och pressar mot min mellangård. Jag krystar. Leena vägleder och maken håller i min hand. Mellan krystningarna somnar jag nästan. Jag känner att bebisen närmar sig, men jag känner inget av att den åker tillbaka lite efter varje krystning.
Jag hör Leena säga att det inte är långt kvar och jag frågar hur lång tid det kommer ta. “Det beror på hur mycket du vågar” svara någon. Jag krystar, tre gånger på varje värk. Sen får jag order om att flåsa och det gör jag. Jag känner att jag kommer spricka, hur det svider i huden.
En krystning till och det är klart hör jag! Och jag krystar för kung och fosterland. Det svider till ännu värre och sen dras något ur mig. Bebisskrik hörs och hon är kommen till världen, vår Isabelle. 47cm lång och 3275g “tung” läggs hon på mitt bröst och jag gråter. Gråter av lättnad och av lycka. 17:37, den 1:a november blev vi föräldrar.
Moderkakan släpper snabbt och vi får se den. Fascinerande! En läkare kommer in för att kontrollera hur mycket jag spruckit och jag får veta att det inte är några muskler involverade, bara slemhinna och hud. Skönt!
Nu går maken för att hämta bb-väskan. Jag sys med 5 stygn och tänker knappt på det. Jag har ju en bebis på mitt bröst! Först nu beordrar jag maken att äta, “ta en banan!” får jag fram. Sjuksköterskan i mig tänker på diabetikern i honom. Vi har inte ätit något sedan lunch vid 13.
Jag är uppe och kissar, helt enormt kissnödig. Duschar och sedan får vi underbara mackor, te, kaffe och saft. Mor- och farföräldrar underrättas, likaså syskon och en del vänner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)