Det hela började nån gång under sommaren 2007. Jag minns inte hur vi tog beslutet eller när, men det togs: vi skulle börja försöka bli gravida. Åtta eller nio (jag minns inte riktigt) månader senare stod jag i datarummet med ett graviditetstest och frågade J om det verkligen var positivt. Det andra strecket syntes ju så dåligt, strecket som betydde ”Ja, du är gravid”.
Jag tog testet någon dag innan min mens skulle komma eftersom jag hade ont i brösten. Att jag får ont i brösten när jag ska ha mens visste jag, men det var något som gjorde det hela annorlunda.
Efter bekräftelsen att jag verkligen hade ett Pyrre i magen började väntan. Väntan på att veckorna skulle gå och den magiska 12 veckors gränsen skulle korsas. Och det gjorde den.
Jag hade en ganska bra graviditet. En 8 skulle jag säga på en skala från 1-10. Jag fick aldrig det där illamåendet som jag var livrädd för, visst mådde jag illa i samband med vissa lukter: vårt kylskåp – J lyckades dock aldrig komma fram till vad det var som luktade så illa. Inte långt från mitt jobb görs det bröd och den sötsliskiga lukten som jag i vanliga fall tycker illa om blev fruktansvärd. Fy sjutton vad illa jag mådde vissa mornar när jag närmade mig jobbet.
Foglossning hade jag också. Det började lite smått ganska tidigt i gravidetetn och fortsatte hela tiden..och blev värre ju längre tiden gick. Dock aldrig så svår att jag behövde sjukskrivas eller använda kryckor.
8kg lyckades jag gå upp innan dagen D. Jag hade bara mage och bakifrån syntes det inte att jag var gravid, midjan fanns på plats även den! Min ena chef tyckte det var lite orättvist att jag hade midja när jag var i åttonde månaden, hon som inte ens hade alls!
Eftersom jag är sjuksköterska inom kommunen valde jag att söka havandeskapspenning för att kunna vara hemma de två sista månaderna av graviditeten. Vi jobbar mycket ensamma, måste kunna vara på plats snabbt om något akut händer och vet aldrig var vi hamnar när vi jobbar kvällar och helger. Dessutom behöver man vara smidig i kroppen och kunna lyfta tungt, som sagt: man vet aldrig var man hamnar och i vilka situationer man kommer befinna sig i i mitt arbete. Till min stora glädje fick jag det beviljat och gick hem en onsdag i mitten av september.
Jag gick hemma och pysslade, boade och hade det skönt. Dagen D, 10 november, närmade sig med stormsteg. Hela tiden ville jag föda lite tidigare, mardrömmen var att gå över tiden och behöva vänta ännu längre och nu ännu mer som en tickande bomb! Jag sa dock till Pyrret att h*n fick komma när som helst, bara det var efter 25 oktober – då hade vi biljetter till teatermiddag som jag gärna ville gå på. Pyrret höll sig inne över den. 31 oktober trodde vi att mitt vatten gått och åkte till förlossningen för kontroll. Det visade sig inte alls vara på gång utan det var bara att åka hem igen och vänta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar